För 2 dagar sedan satt jag i taxin på väg från Ichian Airport in till Seoul City och lyssnade på Tom Jones. Den gladlynte taxichaffören sjöng med då och då med en oefterhärmlig brytning, han bjöd på tuggummi och försökte så gott det gick att visa mig det viktigast landmärkena på väg in mot stan. Det snöade ute och utanför fönstret gled ett gråtrist landskap förbi - det kändes väldigt mycket som Sverige. Taxa metern stannade på 52 640 och jag undrar än i dag hur mycket det egentligen är... Det är spännnade med nya valutor, det är lite som det var att upptäcka Europa på tågluffarna under 80-talet. Allt var lite olika, Starbucks, MacDonalds och 7-11 fanns inte överallt.
Korea är kul, människorna är öppna, nyfikna och vill veta massor. Det känns som en nation med såväl framåtanda som växtvärk. Det lilla jag hann se av Seoul var en storstad i nordasiatiskt snitt med funktionella hus byggda på 70 och 80-talet, breda paradgator och snirkliga gränder i bakgrunden. Överallt möts man av den Sydkoreanska flaggan och de dröjer inte många minuter innan de vill prata fotboll och då framför allt VM 2002... De är stolta...
Nu sitter jag på flygplatsen Ichiban igen, uppkopplad virtuellt och skriver på svenska på en blogg någonstans i världen. Och nu går planet snart, så det är bäst att hasta till gejten...