möten...

det är spännande att få perspektiv på det man gör. 2 händelser under de senaste 6 månaderna har etsat sig fast på mina näthinnor. Den första utspelade sig i Kina.

Under ett besök i Kina passade jag på att åka ut med en "säljare" på fältet för att försöka förstå deras vardag och vad de brottas med för dilemman. Jag fick följa mer på ett möte med en läkare på ett av Shanghais många sjukhus. Detta sjukhus specialiserade sig på hjärtsjuka, ni förstår nog varför just detta möte blev speciellt för mig... Läkaren pratade om sitt sjukhus, rabblade en del siffror och pratade stolt om sitt arbete. Han visade sig vara en av Kinas ledande doktorer vad gäller cardiovaskulära sjukdomar. Jag blev förstår väldigt nyfiken och började ställa frågor först inom området, och han var mäkta imponerad av min kunskap i ämnet... Jag berättade varför och samtalet blev mycket spännande. Sedan gled vi in på frågor om ledarskap. Han var ju ändå sjukhuschef, en ledande specialist som förväntades utveckla cv-området och pappa... Hur hanterade han sin stress... Det visade sig att han även under helgerna åkte på turné till andra sjukhus och gästspelade med sin specialkompetens och jag undrade hur han orkade.. Han sa att han brann för detta och att det var hans mänskliga skyldighet att dela med sig av sin kunskap och hjälpa andra.

Sedan tog han mig på en rundtur i sjukhuset, sett med svenska ögon så kan man säga att sjukhuset var allt annat än fräscht. Vi gick runt i salarna med nyopererade hjärtpatienter. Ofta delade ett 10-tal personer rum och runt sängarna satt vänner och bekanta. Många var äldre, men här och där fanns även yngre patienter. Det var fullt... I en av salarna visade doktorn mig stolt en patient som var 93 år och just fått en pacemaker inopererad. Damen såg mycket gammal och sliten ut. Jag fascinerades över hur man i ett land som Kina med dödsstraff och utan FNs mänskliga rättigheter resonerade när de opererar in en pacemaker i en 93 år gammal dam som knappt kan prata (vad jag förstod). Läkaren hade lite svårt att förstå min fråga, för honom var det självklart - att hela människor får aldrig kokas ner till någon slags cost/benefit-analys utan det handlar om respekt för det levande...

Den andra händelsen som etsat sig fast var under liknande omständigheter fast i Vietnam. sjukhuset som vi var på var inte ett hjärtsjukhus utan specialiserade sig på cancersjuka. Scenariot var ungefär detsamma som i Kina, träffa sjukhuschefen, prata och sedan rundtur. Jag hade mindre att tillföra vad gällde onkologi - men jag försökte så gott jag kunde... Det gick bättre att prata ledningsfrågor - det finns verkligen ett behov av att stödja dessa läkare i sin mission att driva sjukvård i dessa länder.

Under rundturen på sjukhuset bland många äldre i överfulla salar hamnade vi till sist i ett rum med barn som drabbats av cancer. I en säng satt 4 pojkar i 6-7 års åldern som delade säng och trött pratade men varandra. De log sällan, men fascinerades av den långe mannen med hår i ansiktet som just kommit på besök. Deras ögon blev större, men till skillnad från andra vietnamesiska pojkar pekade inte finger och pratade i mun på varandra. De satt tyst och tittade och sa inte ett ord, det bvar nästan helt tyst i sjukhussalen. Det slet tag i min hjärta att se dessa pojkar delandes säng i denna varma och smutsiga sjukhussal, jag könde hur det trades i ögonen... Läkaren berättade att det hade gått för långt för dessa pojkar och att alla i rummet som vi besökte inte skulle ha en chans. De försökte så gott de kunda att lindra smärtan med "alvedon", men annars fanns inte mycket mer man kunde göra. Jag riktigt såg hjälplösheten i läkarens ögon och förtvivlan över att inte räcka till. Det var inte helt enkelt att stå bredvid och försöka hålla tillbaka tårarna... Jag ville kasta kavajen och kavla upp skjortärmarna och försöka hjälpa till i ett land där sjukhusvården är väldigt underutvecklat och där mutor från är mer regel än undantag i läkarnas vardag (dock inte från AZ). Jag undrar hur pojkarna har det idag...

två möten, två upplevelser som kommer sitta fast i mitt minne för lång tid framöver...